Warfvet Kusten
Någon gång under mitten av 1700-talet började Petter Samuelsson Bagge och Fredrik Henrik af Chapman anlägga ett varv vid Kusten. Det fanns flera varv, för större fartyg, förut i Göteborg: Gamla Varvet nedanför platsen för nuvarande Sjöfartsmuseet och Nya Varvet, anlagt år 1700. Tidigare hade också funnits Älvsborgs skeppsgård vid Klippan. Man kan förmoda att Ostindiska kompaniets framgångar orsakade behov av större varvskapacitet i Göteborg.
Af Chapmans medverkan i varvet blev inte så långvarig, men hans idéer om mer vetenskapliga principer vid fartygskonstruktion t.ex. genom att han hävdade att rigg och segel också måste finnas med redan på ritningsstadiet, måste ju ha haft betydelse för varvets inriktning.
Bagge hade haft ett varv på Herrholmen ( i dag Erholmen), utanför Marstrand. Detta flyttades nu till Klippan och blev ett skeppsvarv med brobänkar (utrustningskajer), masthamn, smedja, blockverkstad, segelmakeri, magasin och boningshus.
Den 26 febr 1784 skrevs bolagsreglerna för det nya Skepps-Warfvet Kusten. Varvsintressenterna var köpmän i Göteborg som behövde fartyg för sina exportaffärer. 1796 uppförde man ett Contoirs- och bostadshus (nuvarande Taubehuset) på varvsområdet.
Sedan gammalt fanns en yrkesskicklig arbetarstam i Majorna bestående av skeppstimmermän, riggare, blockmakare, segelmakare osv som nu knöts till varvet och det hårda arbetet med att bygga och reparera fartyg. Varvet spelade en central roll i Majorna och många arbetare kom att bo i de bostäder som uppfördes för arbetare och kontorspersonal på varvets mark.
När ett fartyg var klart och skulle sjösättas var hela bygden på benen för att se på när man kapade trossarna som höll fast fartyget på stapelbädden och utropade dess namn, varvid namnstandaret vecklades ut. När fartyget förtöjts, blev det fest ombord med skålar och tal. De som byggt fartyget undfägnades med ”flibb” dvs brännvin blandat med sirap.
En stor del av varvets verksamhet bestod av reparationer och underhåll av fartyg: man kölhalade dem vid brobänkarna dvs man vindade omkull dem så att man kunde komma åt undervattensskrov och köl för att rengöra eller ersätta skadad bordläggning och kopparförhydning.
Örnenrederiet
År 1873 bildades Rederaktiebolaget Örnen som då även ägde Warfvet Kusten. På varvet byggde man fartygen Lärkan, Storken, Tärnan och Örnen medan man köpte resten, inalles 17 fartyg.
Under de första 10 åren var fraktkonjunkturen hygglig, men sedan kom konkurrensen från järnfartygen, både under segel och ånga, att bli för svår. Köpmännen ville inte satsa på investeringar i varvet för att bygga järnfartyg och då var dess öde beseglat.
1893 likviderades både rederiet och varvet. Fartygen såldes bl.a. till Norge. Fem fartyg gick till redaren John E Ohlson i Majorna som drev dem vidare med mindre omkostnader.
Allt detta försöker vi belysa med vår utställning i Varvsrummet i Taubehuset.