Everts kammare

Taubehuset — Everts kammare

Nedanstående text är hämtad ur skriften ”Evert Taube & Taubehuset”, som är sammanställd av Gerhard von Brömssen.

Everts kammare är ett vindsrum på tredje våningen (vindsvåningen) vid husets östra gavel. Här finns flera av Everts egna tillhörigheter såsom den luta som han använde vid sina konserter. Ett flertal böcker och manuskript i glasskåpet. Skrivbord samt en pulpet i trapphallen. Ett större konstverk samt flera mindre av Evert hänger i trapphallen. Den ”cowboy”-hatt som Evert använde vid TV-inspelningar i Argentina. Pappans sjömanskista och en luta som Evert fick i pojkåren finns i trapphallen. Diverse fotografier finns i kammaren. Systern Märtas skulptur, samt syster Karins (Parrow) tavlor som hänger i trapphallen. En gammal kassakista (den gröna av stål) från Rederi AB Örnens kontor står i trapphallen. Taket i kammaren är från 1700-talet och tapeterna i 1800-talsstil. Kakelugnen är från c:a 1875. När Evert på våren 1950 bodde i sin kammare skrev han delar av ”Många hundra grön mil” och här kommer ett utdrag ur denna:

Den som berättar detta väcktes den adertonde april 1950 vid pass klockan 09.45 på morgonen av ett knastrande ljud. Han kände sig utsövd och i stånd att skriva en fängslande berättelse, d.v.s. en berättelse som skulle kunna fånga honom själv medan han skrev den.

Det knastrande ljudet kom från en nytänd björkvedsbrasa. Brasa brann i en liten rund hemtrevlig vit kakelugn som efter stilen att döma var omkring hundra år yngre än själva huset, eller så där en sjuttio, åttio år gammal. Eftersom det rum jag vaknade i var ett vindsrum beläget tre trappor upp i ett timrat hus från 1700-talet så var kakelugnen ganska låg, ja den kunde verka komiskt låg, men jag anser den snarare som en förtjusande låg kakelugn. Och brasan hade säkerligen tänts av Märta Sofia, tänkte jag, min syster som mestadels bodde i Provence men nyligen hade kommit hem. Hon residerade i lägenheten inunder, d.v.s. en trappa ner från vindsrummet räknat, och hon går så tyst som en indian.

Själv hade jag inte eldat i denna kakelugn sedan vintern 1905, då jag var femton år gammal. Men nu var jag sextio! Men eftersom det trevliga vindsrummet som jag låg i – och som var mitt eget rum från ungdomsåren och hemkomsternas gyllene tid – var oförändrat och det flammande skenet som björkvedsbrasan spred över det nyskurade plankgolvet var precis likadant som för ett halvt sekel sedan, så kände jag mig förflyttad motsvarande intervall tillbaka i tiden och återupplevde mig själv som femtonåring. Så här skall man naturligtvis bo, sade jag till mig själv, just så här med brasor, böcker, tavlor, skulpturer, keramik, spelinstrument, skepp i flaskor – och så sjökistan, pappas sjökista med brev och minnen från alla hav och världsdelar. Det är klart att man skall bo i ett corps de logis från Bellmans tid, i ett timrat hus, drivet som en ostindiefarare med tjärdrev. När jag tänkt färdigt detta satte jag mig upp och tog papper och penna för att skriva:

Genom sunnanfönstren i mitt vindsrum från ynglingaåren ser jag att den knotiga almen börjat skjuta skott. Den spröda klorofyllen drar en ljusgrön slöja för utsikten åt gamla Bellevue park och Majornas gråberg, kåkar och nybyggen. I västra vindskupans fönster ute i trapphallen kan jag överblicka Göta Älvs mynning. Det blåser en kuling. Från ångbåtar och motorskepp far skorstensrökarna som horisontala penseldrag tvärs över älven och Ostindiska Compagniets faluröda magasin. Fiskebåtar på utgående tar stänk över backen redan vid Färjenäs och får överspolning vid Knippla. Över tegeltaken på Kustens Varv – jag befinner mig nämligen i den gamla disponentbostaden på detta varv – kan jag se Vinga längst ute i Kattegat där jag hade mitt första barndomshem. Jag bodde där till mitt fjortonde år. Sen flyttade vi hit. Jag ser nu att Vinga höjer sig över horisonten som en mås sedd framifrån när den nalkas på utsträckta vingar. Mellan vingarnas fästen reser sig fyren och båken. En pelare och en pyramid. Från dessa båda sjömärken härleder sig, sedan jag var tre år gammal, min grunduppfattning av allvar, kraft och ståtlighet…

(Utdrag ur ”Många hundra gröna mil” av Evert Taube.
Boken utkom 1951)