Taubehuset — historik och beskrivning

Teckning av huset på ursprunglig plats
1796

Huset byggdes år 1796 som contoirs- och bostadshus för Skepps-Warfvet Kusten, där man bedrev skeppsbyggeri sedan 1784. Det blev huvudbyggnad för varvet och från varvskontoret ledde skeppsbyggmästaren skapandet av de stora seglande träfartygen.

Det var ett stort timmerhus i två våningar med ett brutet tak och två vindskupor. Huset är 27 meter långt och 71/2 meter brett. Enligt tidens sed var det rödmålat med tjärade svarta dörrar. Två trappuppgångar förde upp till andra våningens tre lägenheter, två om två rum och kök, en om tre rum, kammare och kök. I bottenvåningens västra sida låg en vaktkammare och innanför den en portgång, som ledde rakt igenom huset in till varvsområdet, som omgavs av ett högt plank. I mitten fanns ett stort kontorsrum med kammare och kök samt i östra delen tre rum.

Disponentbostaden

I varvets reglemente sägs det att det var varvets disponent som befallde över verksamheten på varvet, men först från 1870-talet bodde disponenterna i huset, bl.a. J.P. Wikström. Huset kallades därefter för disponentbostaden.

1873

Kustens Varv köps upp av Rederi AB Örnen som snart blev Sveriges största sjöfartsföretag. Varvsrörelsen drevs i stor skala. En rad kända träfartyg byggdes, däribland tremastaren Örnen på 1100 reg.ton. Everts far mötte henne i Söderhavet.

1906

Det var år 1906 som överlotsen Carl Gunnar Taube med hustrun Julia Sofia flyttade in i huset med de då hemmavarande barnen, och sonen Evert fick en egen kammare på vindsvåningen.

Den gamla varvsmiljön med smedjor, masthamn och brobänkar var stimulerande för den fantasifulle tonåringen Evert.

Ett stort foto i varvsrummet i Taubehuset visar hur huset såg ut år 1914, då det fortfarande låg på sin plats på det gamla varvsområdet.

Tidigare boende

Det är svårt att reda ut vilka som tidigare bott i huvudbyggnaden, men att Warfsvaktaren Niklas Johansson med hustru och sju barn bodde här vet man, liksom Warfskassören Oskar Wilhelm Lundquist med hustru och moder bodde här kring 1860 är också säkert. Warfskassören A.J Jonsson bodde här 1878.

I slutet av 1890-talet fanns barnhemmet Fredrique Wohlfarts stiftelse i huset. När varvskassören John Michael Mentzer med familj flyttat från två sammanslagna lägenheter så flyttade familjen Taube in i dessa. Huset hade då renoverats för de nya hyresgästerna. Det finns anteckningar om hur man röjer upp, lägger nytt golv, målar m.m. i familjen Taubes blivande lägenhet. Hyran för juli månad år 1906 var 58 kronor och 34 öre.

Överlotsen Carl Gunnar och hustrun Julia Sofia bodde kvar resten av sin levnad till 1945 resp. 1947 och därefter bodde sonen Knut och dottern Märta Sofia här. Dottern Karin Parrow hade också sin konstnärsatelje här.

1950

En natt i slutet av 1950-talet fick man besök av en tjuv som lyste sig med en brinnande tidningsrulle – i detta gamla eldfängda trähus! Märta Sofia fann då för gott att flytta.

Evert Taube i kammaren

Dessförinnan hade det dock hänt märkliga ting. På våren 1950 gästade Evert sin syster Märta Sofia och han bodde då i sin kammare, gavelrummet på vinden. I kammaren skrev Evert delar av boken ”Många hundra gröna mil”, varur här ges ett utdrag:

”Den som berättar detta väcktes den adertonde april 1950 vid pass klockan 09.45 på morgonen av ett knastrande ljud. Han kände sig utsövd och i stånd att skriva en fängslande berättelse, d.v.s. en berättelse som skulle kunna fånga honom själv medan han skrev den.

Det knastrande ljudet kom från en nytänd björkvedsbrasa. Brasan brann i en liten rund hemtrevlig vit kakelugn som efter stilen att döma var omkring hundra år yngre än själva huset, eller så där en sjuttio, åttio år gammal. Eftersom det rum jag vaknade i var ett vindsrum beläget tre trappor upp i ett timrat hus från 1700-talet så var kakelugnen ganska låg, ja den kunde verka komiskt låg, men jag anser den snarare som en förtjusande låg kakelugn.

Och brasan hade säkerligen tänts av Märta Sofia, tänkte jag, min syster som mestadels bodde i Provence men nyligen hade kommit hem. Hon residerade i lägenheten inunder, d.v.s. en trappa ner från vindsrummet räknat, och hon går så tyst som en indian.

Själv hade jag inte eldat i denna kakelugn sedan vintern 1905, då jag var femton år gammal. Men nu var jag sextio! Men eftersom det trevliga vindsrummet som jag låg i – och som var mitt eget rum från ungdomsåren och hemkomsternas gyllene tid – var oförändrat och det flammande skenet som björkvedsbrasan spred över det nyskurade plankgolvet var precis likadant som för ett halvt sekel sedan, så kände jag mig förflyttad motsvarande intervall tillbaka i tiden och återupplevde mig själv som femtonåring.

Så här skall man naturligtvis bo, sade jag till mig själv, just så här med brasor, böcker, tavlor, skulpturer, keramik, spelinstrument, skepp i flaskor – och så sjökistan, pappas sjökista med brev och minnen från alla hav och världsdelar. Det är klart att man skall bo i ett corps de logi från Bellmans tid, i ett timrat hus, drivet som en ostindiefarare med tjärdrev. När jag tänkt färdigt detta satte jag mig upp och tog papper och penna för att skriva:

Genom sunnanfönstren i mitt vindsrum från ynglingaåren ser jag att den knotiga almen börjat skjuta skott. Den spröda klorofyllen drar en ljusgrön slöja för utsikten åt gamla Bellevue park och Majornas gråberg, kåkar och nybyggen. I västra vindskupans fönster ute i trapphallen kan jag överblicka Göta älvs mynning. Det blåser en kuling. Från ångbåtar och motorskepp far skorstensrökarna som horisontala penseldrag tvärs över älven och Ostindiska Compagniets faluröda magasin. Fiskebåtar på utgående tar stänk över backen redan vid Färjenäs och får överspolning vid Knippla.

Över tegeltaken på Kustens Varv – jag befinner mig nämligen i den gamla disponentbostaden på detta varv – kan jag se Vinga längst ute i Kattegatt där jag hade mitt första barndomshem. Jag bodde där till mitt fjortonde år. Sen flyttade vi hit.

Jag ser nu att Vinga höjer sig över horisonten som en mås sedd framifrån när den nalkas på utsträckta vingar. Mellan vingarnas fästen reser sig fyren och båken. En pelare och en pyramid. Från dessa båda sjömärken härleder sig, sedan jag var tre år gammal, min grunduppfattning av allvar, kraft och ståtlighet”.

Evert har gjort en teckning där han själv sitter i vindsrummet – teckningen finns på sidan 34 i Mikael Timm´s bok om Evert Taube.

”Brandtal” — inför en publik på 5.000

Evert Taube håller tal från ett fönster i andra våningen

Vid detta tillfälle fick Evert också höra att Göteborgs Hamn ville utvidga för fartygstrafiken i området och att huset måste rivas. Han skrev då ett brandtal och höll detta den 1 maj 1950 från ett trappfönster i Taubehuset inför ca 5.000 människor som stod utanför på gamla varvsområdet. I sitt tal sa´ han bl.a.:

”Var som folk – skulle jag vilja ropa till dem som planerar och bygger ut våra städer. Var inte bara strategiska snillen, inte bara fantastiskt skickliga konstruktörer, tekniska halvgudar vid foten av siffrornas olymp, inte bara byråchefer som trycker på en knapp och sätter tekniska vidunder igång, inte bara linjaler, passare och avvägningsinstrument, var inte bara grävskopor, inte bara dynamit.

Vad Majorna beträffar är det en social nödvändighet att vi räddar allt som kan räddas av denna ärofulla, nedärvt demokratiska, idoga, uppoffrande och lojala gamla sjömansstad”.

Efter detta fina försvarstal fick han ett rungande instämmande från den tusenhövdade skaran. Foton och tidningsartiklar finns bevarade i varvsrummet.

Urkund och bevarande

1960

I februari 1960 motionerade förra kommunalrådet Alf Hermansson tillsammans med bl.a. Kaj Pineus om anslag för att flytta disponentbostaden till en tomt på Majnabbeberget.

Det blev avslag på detta men den 11 september 1963 konstituerades Kulturminnesföreningen Warfvet Kusten, med Alf Hermansson som ordförande. Evert Taube hade den 15 november 1962 utlovat att han ville överlåta manuskript och andra saker till en särskild förening. Denna urkund finns bevarad. Sin egen konsertluta överlät han senare i ett särskilt brev.

Efter långvariga förhandlingar med olika myndigheter uppnåddes att Göteborgs stadsfullmäktige den 16 december 1965 skänkte byggnaden till föreningen. Ett lån på 200.000 kr ställdes till förfogande och ytterligare ca 200.000 lånades för flyttning och iordningställande av huset uppe på Majnabbeberget.

Insamlingar och …

En insamling startades, och 740 personer och ett 30-tal företag skänkte, bl.a. Sveriges minister i Tokyo, C. C-son Kjellberg, vars farfars farfars farbror Jonas Kjellberg var en av stiftarna av Warfvet Kusten, och hans farfar Carl August Kjellberg var en av stiftarna av Rederi AB Örnen. 20.000 kr kom in och gratis byggnadsmaterial och därtill rabatter till avsevärda belopp. Alla ha sina namn i Vännernas bok på Everts kammare.

räddning!

1967

Räddningsarbetet kunde börja. I början av år 1967 kunde huset flyttas ca 100 meter upp på Majnabbeberget.

Det krävdes kunnigt folk, och fastighetskontorets ingenjör Bertil Jeppson ställde upp. Han gjorde ett ovärderligt arbete, först med de omfattande entreprenadhandlingarna och sedan som kontrollant vid flyttningen och reparation av huset.

Entreprenör blev Kjell Granstedts Byggnads AB med Fritz Persson från Lister-Mellby som underentreprenör vilka svarade för den svåra flyttningen av byggnaden. Det flera hundra ton tunga huset lyftes med domkrafter och placerades på kraftiga järnbalkar som vilade på vagnar. Underst byggdes en krökt bana av slipers. Huset måste nämligen vridas 90 grader för att kunna dragas upp för gamla Kustgatan. Då gatan var för smal fick lyktstolpar och träd tagas ner.

Huset var i ett bedrövligt skick. Man såg himlen genom de sönderrostade takrännorna. Bränn skiten, sa´ en betraktande medlem av ledighetskommitten! Uppe på berget hade gamla skjul och plank fraktats bort. En ny grund göts. Huset vreds tillbaka 90 grader och sattes på plats.

När de 8 snickarna börjat sitt jobb upptäcktes att de grova bjälkarna i bottenbjälklaget bestod av rår och mastdelar från segelfartyg som reparerats på varvet. På östra sidan hade bjälkarna vilat direkt på marken. De var ruttna och måste bytas ut. VVS-anläggningen utfördes av AB Torsten Janssons Ingenjörsbyrå och elanläggningen av Häggstrands Elektriska AB.

Finslipning och invigning

Den 1 juni 1967 var huset färdigt. Utomhus återstod mycket arbete. På 4 semesterdagar skapade Bertil Jeppsson och en kamrat gårdsplan och trädgårdsanläggning runt huset. De stora stenplattorna, som täcker gården hade han sparat från husrivningar bl.a. i Gröna gatans kvarter. Några hade varit fina trapphällar som gummorna skurat varje lördag. En del kom från Norra Liden på Otterhällan och från Orgelfabriken på Gårda. De stora kvarnstenarna vid norra gaveln räddades från Syrhåla på Hisingen och stenen med en pil samt den lilla kryddkvarnstenen från en trädgård i Torslanda. En verklig minnesgård. Grus hade Alf Hermansson tiggt från Sandbolaget. Lusthuset i slänten hade stått i en trädgård vid Höglundsgatan.

Allt stod färdigt morgonen den 3 juni 1967. Vid invigningen planterades ett päronträd av syskonen Märtha Ivarson-Taube, Gunnar Taube, Karin Parrow-Taube, Barbro Undset-Taube och Everts hustru Astri som också låste upp dörren till Everts kammare. Evert själv skickade telegram från Cap d ´Antibes, där han kurerade sin hälsa och diktade.

Byst av Evert Taube utanför Taubehuset
Byst av Evert Taube utanför Taubehuset
foto: Tina Dahlman

Utanför huset står en skulptur av Evert Taube, gjord av Graham Stacy år 1990. På ett vågformat granitblock bredvid är det inhugget poetens motto: ”Är du poet så gyckla ej med orden men bruka folkligt språk i dina dikter”.

Från år 1967 bodde Everts båda syskon Karin Parrow och Barbro Undset liksom att Svenska Kryssarklubbens Västkustkrets hyrde i huset. Barbro Undset var född i huset och bodde från år 1967 kvar ända till år 2001. Idag bor här fortfarande medlemmar av släkten Taube.

Taubehuset upptogs 1967 i Göteborgs bevarandeplan.

I Everts kammare finns flera av Everts egna tillhörigheter såsom den luta som han använde vid sina konserter. Ett flertal böcker och manuskript finns i glasskåpet. Skrivbordet där Evert skrev ”Många hundra gröna mil” samt en pulpet finns där. Ett större konstverk samt flera mindre av Evert hänger i trapphallen. Den ”cowboy”-hatt som Evert använde vid TV-inspelningar i Argentina. Pappans sjömanskista och en luta som Evert fick i pojkåren – finns i trapphallen. Diverse fotografier finns i kammaren – liksom Everts urkund. Systern Märtas skulptur, samt syster Karins (Parrow) tavlor hänger i trapphallen. Taket i kammaren är från 1700-talet och tapeterna i 1800-talsstil. Kakelugnen är från ca 1875. Det finns även ett porträtt av Evert gjort av Jon-And.

I varvsmuseirummet som ligger i andra delen av vinden finns flera autentiska foton bl.a. från Rederi AB Örnens tid med segelfartyg som kölhalas och mycket dokumentation från varvets början år 1784, med bl.a. det reglemente som reglerade verksamheten på varvet. Där finns även en särskild historik om varvet.

Taubehuset har nu blivit en omistlig del av Majornas kulturhistoria. Att vårda och bevara huset är eftervärldens enkla hyllning av de seglande fartygens epok och till poeten och glädjespridaren Evert Taube.

Sammanställt av Gerhard von Brömssen 2001-10-24
från bl.a Alf Hermanssons bok
”Hur tre gamla Göteborgshus räddades”,
utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund år 2001.
För Kulturminnesföreningen Warfvet Kusten, Göteborg.

 

Byggnadsminnesförklaring

Länsstyrelsen har den 5 oktober 2010 beslutat att förklara Taubehuset för byggnadsminne. Det innebär att ”huset inte får rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras”, och kommer att kräva medverkan av länsstyrelsens byggnadsantikvarie vid samtliga arbeten på husets utsida och i Everts kammare. Allt underhåll skall ske med material och metoder som är anpassade till byggnadens egenart.

Taubehuset anses av länsstyrelsen ha ett högt kulturhistoriskt värde som kan motiveras ur såväl social-, som samhälls-, byggnads- och personhistoriska värden.

”Länsstyrelsen bedömer att det s.k. Taubehuset har ett starkt symboliskt värde och är synnerligen märkligt genom sitt kulturhistoriska värde.”